Den senaste tiden har det kommit en del frågor relaterade till psykisk ohälsa och när man bör söka hjälp. Hur söker man hjälp? Har alla rätt att söka hjälp?
Jag minns själv hur svårt det kändes att söka hjälp när min kropp började säga ifrån. Faktum är att första gången jag hade en panikångestattack var hösten 2010.
Jag visste inte att det var panikångest då och jag visste verkligen inte att jag hade kunnat få hjälp eller att det var en stark indikation på att något var fel inom mig. Jag blev sjuk i utmattningsdepression i juni 2012. Min kropp och psyke började säga ifrån på många sätt redan 2008.
Under åren som följde innan jag faktiskt blev sjuk så var det många gånger kroppen försökte tala om för mig att något var fel.
När jag var själv hemma kunde jag sitta i timmar och stirra in i väggen utan att märka att tiden gick eller hur länge jag suttit. Jag blev plötsligt laktosintolerant efter att min mage brakat ihop som över en natt. Jag var ofta helt håglös, nedstämd och tyckte inte att något var roligt.
Ofta gick jag som på autopilot, fick minnesluckor och var inte riktigt närvarande.
Såhär i efterhand kan jag se att jag borde ha sökt hjälp redan 2008 när jag kom hem från mitt år i USA och den psykiska misshandeln jag utsattes för där. Jag hade troligtvis en depression under den tiden utan att förstå det själv.
Jag borde även ha sökt hjälp redan 2010 efter den första panikångestattacken för att få hjälp att förstå att jag inte mådde bra. Jag borde även ha få sökt hjälp tidigare än jag gjorde under våren 2012 när kroppen och psyket bit för bit sade ifrån och ”lade ner”.
Det är inte lätt att söka hjälp. Det är lätt att vara efterklok.
När jag tänker tillbaka på min egen situation så spelar bristen på kunskap och information in. Jag visste knappt vad ”utbränd” var, jag hade ingen kunskap om depression eller att man kan söka hjälp för att man mår dåligt i själen och hjärnan. Ingen jag kände hade berättat om liknande upplevelser och ingen fångade upp mig och ställde frågor om mitt psykiska mående.
Jag har skrivit det förr och skriver det igen. Ju mer vi pratar om psykisk ohälsa, om hur vanligt det är och berättar om våra erfarenheter, desto mer information och kunskap når ut. Skammen blir mindre och fler vågar ta steget att söka hjälp, tidigare.
Och ju tidigare den som behöver kan få hjälp desto tidigare kan den bli frisk och hitta tillbaka till välmående igen.
Trots att vi pratar om psykisk ohälsa ofta så skulle jag ändå vilja göra ett försök att visa hur extremt vanligt det är. Och jag behöver er hjälp!
Om du som läser någon gång upplevt psykisk ohälsa på något sätt (depression, utmattning, utbrändhet, stressrelaterade besvär, ätstörningar, ångest, panikångest etc) så skriv JAG i kommentarsfältet.
Det vore så oerhört snällt om vi kan hjälpas åt och visa att psykisk ohälsa är så oerhört vanligt och ingenting att skämmas för. Och hjälp finns att få.
Tusen tack för att ni hjälper till!
PS! Det går självklart bra att vara anonym om så önskas.