Klockan är 20.18 och jag jobbar än. Ångesten kryper innanför skinnet och jag känner den där hopplösheten som drabbar en ibland.
Tankar som är både elaka, frustrerade och ängsliga pockar på uppmärksamhet och jag vill gärna gråtskrika frustrerat. Jag har ju det så bra egentligen. Jag har det bra. Helt fantastiskt bra.
Men stunder som dessa är alltid lika mörka och skrämmande oavsett var jag befinner mig i livet. Jag trodde nog att min ångest försvunnit, att den hade flyttat ur mig. Inbillade mig att nu var jag ”frisk” från ångest. Som att det skulle gå att välja det.
Jag vet ju var den får sin styrka ifrån. Ångesten blir starkare av att jag känner mig skör. Den får kraft av att jag inte rört mig sådär skönt på flera dagar, av att jag känner mig stressad och prioriterar att jobba för att komma ikapp istället för att gå ut och andas. Den får kraft av att kroppen är mörbultad av den starka pollenhalten och ångesten matas av mina tvivel på min egen förmåga.
Ängsliga tankar om huruvida min trötthet är farlig eller ej och den senaste veckans obalans föder ångest. Men det kommer ju att vända.
Den här perioden kommer att lätta och jag kommer att känna mig stark igen. Ångesten kommer att krypa tillbaka till sina skuggor och jag kommer att känna mig både trygg, glad, snygg, inspirerad, kompetent och landa i mig själv igen.
Jag behöver påminna mig själv igen och igen just här och nu, när ångesten driver fram i kroppen.