Linda frågar:
Hej bästa Fia! Det är så att jag har en pojkvän som jag är lite rädd håller på att gå in i väggen/ bli utmattad. Han har svårt att sova, väldigt lite ork, lättirriterad, nedstämd, glömsk och tankspridd. Egentligen inser jag nu att min fråga kanske är lite riktad till, din man, Kim… Och det är hur jag ska stötta honom på bästa sätt?
Jag känner mig ofta otillräcklig, trots att jag gör allt jag kan och älskar honom mer än allt annat. Men vad kände Kim fungerade bra under din sjukdomsperiod? Vad kände du att han gjorde bra? Jag tar tacksamt emot alla tips jag kan få!
Svaret:
Tack för att du delar med dig och ber om hjälp. Först vill jag hänvisa till en frågestund som vi hade med Kim 2014, men som fortfarande känns aktuell. Kanske nu mer än någonsin när jag tänker på det.
I den frågestunden besvarar han frågor som ni läsare ställde kring hur det var att leva med någon (mig) som var sjuk i utmattningsdepression. Hur påverkade det honom, vårt förhållande, hans hälsa osv.
Den finns nedan:
Frågestund om att vara anhörig, del 1.
Frågestund om att vara anhörig, del 2.
Som tillägg vill jag även skriva tre punkter från mitt perspektiv här och nu:
1. Var lyhörd. Ansträng dig för att läsa av personens dagsform. Ibland kan de räcka med att fråga om nuläget för att förstå om personen behöver stöd genom att få sällskap, laga mat, få hjälp att komma ut på en promenad eller bara bli lämnad i fred. Och ibland kommer vi som är sjuka att ljuga för att vi inte orkar säga hur det egentligen är, eller för att få vill utge oss för att vara i bättre form än vi är.
2. Om personen som är sjuk verkar pigg, glad, övertaggad och slätar över när du frågar hur hen mår: Se den i ögonen och fråga ”hur mår du, egentligen?”. Det kan hjälpa på så många sätt – och får personen att stanna upp och reflektera innan den gasar igen.
3. Kom ihåg att vi älskar er även när vi inte orkar uttrycka det. Ni som lever med oss under sjukdomen kommer att få ta mycket skit. Ni kommer att få ta hand om oss, ta allt ansvar, finnas där och bli utsatta för vår ångest, sorg, kris, ilska och … allt. Och vi som är sjuka är så ledsna för det, men vi kommer inte alltid att kunna uttrycka det när vi är i sjukdomen. Och oavsett hur mycket skit och sjukdom ni får genomlida, så kom ihåg att det är tack vare er vi orkar fortsätta.