Nu kan jag inte hålla mig ifrån att kommentera den här ”trenden” där människor använder termen ”utbränd” lite som det passar. För att det kan vara bekvämt.
Har hört så många säga ”jag var lite utbränd” i höstas/våras/igår/osv. Och det gör mig tokig. Och någon sa att hen ville fortsätta som vanligt med livet trots att hen var utbränd. Det går inte ihop för mig.
Om du är utbränd så har du inte ens möjligheten att själv välja om du ska fortsätta med ditt liv som vanligt. För livet och kroppen bestämmer åt dig. Du blir fånge i din sjukdom och i din kropp.
Jag blir så frustrerad. Som att omvärlden inte redan har svårt att ta psykisk ohälsa på allvar. Nu ska jag låta er läsa min text.
